Risken med att bli KPI-Junkie
Mätbarhet är bra och nödvändigt. Att ha tydliga mål och följa upp hur man presterar i förhållande till målen är självklart. Att sätta upp vilka aktiviteter som ska mätas och att följa Key Performance Indicators, KPIer, är hygienfaktorer. Emellertid kan det gå över styr.
Det är fantastiskt kul att följa KPIer. Det finns en nerv i det som är mycket tilltalande. Just därför finns det en risk i att stirra sig allt för blind på taktiska KPIer och därmed glömma bort den strategiska vägen. Att inte se skogen för alla träden.
Beslut kan fattas för att kortsiktigt maximera ett KPI men som långsiktigt kan vara skadligt. Skillnaden mellan strategi och taktik har Micco beskrivit bra på sin blogg.
Jag ska ge ett personligt exempel på när det blir fel.
Min blogg är ett sätt att för mig själv formulera mina intryck, idéer och reflektioner. Samtidigt hoppas jag att andra kan ha glädje och nytta av det. Långsiktigt hoppas jag att bloggen kan utgöra en förtroendeingivande källa för inspiration och vägledning.
Jag tänker inte särskilt mycket på KPIer kring min egen blogg. En sak är jag emellertid barnsligt förtjust i att följa. Nämligen hur mycket eller lite en bloggpost retweetas. Kort sagt hur många retweets en bloggpost får.
För en tid sedan lyssnade jag tillsammans med ett litet sällskap till Andreas Ehn, fd CTO på Spotify. Jag undrade om Spotify kommer att distribuera film i framtiden varpå Andreas svarade ”det är väl inte alls omöjligt”.
Jag minns så tydligt hur KPI-djävulen flög i mig i exakt den stunden. Just där och då såg jag framför mig en rubrik ”Spotify börjar distribuera film” och hur RT-mätaren skulle snurra på för fullt. En sådan rubrik skulle garanterat få vingar på Twitter. Jag förträngde snabbt tankarna på att rubriken inte skulle vara sann. Att det var en typisk tabloid-rubrik, någonting som jag själv föraktar. På bussen hem den kvällen skrev jag bloggposten och lade mig för att sova när jag kom hem. Där hade jag kunnat bli en KPI-junkie.
Några samvetskval lös emellertid igenom då jag inledde bloggposten med någon slags friskrivning mot rubriksättningen. Den fanns ju emellertid inte med i min Tweet.
Tidigt morgonen därpå när jag vaknade, gjorde jag det med ”second thoughts”. Jag kollade bloggen och det hade redan inkommit ett par kommentarer med kritik mot rubriksättnigen. Jag uppdaterade blogginläggets rubriksättning genom att lägga till ett ”… – kanske”. Taffligt men tillräckligt för att bryta eventuella effekter av bloggposten.
Detta taktiska felbeslut bidrar knappast till att bygga långsiktig trovärdighet.
Lärdomar:
- Eftersträva utrymme att reflektera innan du agerar
- Låt inte KPIer förblinda dig och ställa strategin i skuggan
- Var helt klar över vad varumärket står för
Ps. Nu kanske en och annan tycker det är korkat att dra fram ett misstag i ljuset. För mig är det emellertid en viktig lärdom och jag vill dokumentera den tillsammans med mina andra idéer om digital kommunikation. Samtidigt hoppas jag att den här bloggposten fungerar som en ursäkt.
Jag tycker det är modigt och bra att ta fram misstag. Att försöka framstå som någon som aldrig kan göra fel skapar inget förtroende då alla vet att ingen är perfekt. Att medge sina fel och gå vidare är bara positivt.
Transparens FTW! :)
Precis så, tack!
Att stirra sig blind på ETT nyckeltal är alltid farligt! Det är därför man använder flera nyckeltal som indikerar hur webbplatsen presterar ur olika perspektiv. Jag vill exemplifiera med en metafor: I bilen indikerar hastighetsmätaren det viktiga nyckeltalet “Hastighet”. För att öka hastigheten ger du mer gas. Men om du inte håller koll på nyckeltalet “Varvtal” kommer bilens motor att skära! Naturligtvis måste du, som du själv är inne på, även titta ut genom bilens vindruta för att se åt vilket håll vägen bär och vilka hinder som du måste väja för. Nyckeltalen talar ju inte om vad som händer längre fram på vägen…
@Christoffer Luthman, skön metafor med bilkörning. Den vill jag låna ifrån dig. Tack!